Utställning; ”No Vacancy revisited”
Tova Mozard i Lilla Baren på Riche.
Varmt välkomna på vernissage.
Onsdagen den 8e januari kl. 17-19
Under vernissage uppträder Ted Åström genom att läsa upp sin dikt, Tomten.
Riche återinviger verket No Vacancy från 2006 (se mer här https://sis.modernamuseet.se/objects/65718/no-vacancy, verket finns även i moderna museets samlingar). I Lilla Baren kommer även nya verk att presenteras. Förra gången Tova Mozard ställde ut på Riche var 17 år sen, redan då var Tova en av de mest spännande konstnärerna i Sverige, hon har under dessa år fortsatt att vara relevant och nu blivit en av de mer etablerade konstnärerna och Tova Mozard har ett stort antal utställningar bakom sig, bland annat på Moderna Museet, Kulturhuset i Stockholm och på Hasselblad center. Nu återkommer hon till Riche med dels ett återuppståndet verk, samt nya verk så man kan se en del av utvecklingen i Tovas konstnärskap.
Tova Mozard
No Vacancy revisited.
Lilla Baren på Riche
8 jan – 22 mars 2025
Text av Mats Bigert om utställningen;
Mozardeffekten
Jag slår mig ner vid datorn och sätter på Mozarts sonata för två pianon från 1781. Den pigga musiken rätar upp min rygg och jag känner hur pricken över mitt iQ hamnar på plats. I alla fall om man ska tro den studie som publicerades 1993 i Nature där några forskare hade fått för sig att testa hur denna musik påverkar ens kognitiva förmåga. Försökspersonerna fick bland annat lösa labyrinter och resultatet visade att de utfört testen bättre under Mozarts inverkan än under tystnad. När en skribent i New York Times fick nys om studien och skrev en krönika om hur man blev smartare av att lyssna Mozart spred sig snabbt nyheten om denna sofistikerade quick fix mot ignorans och dumhet.
Idén om konstens nytta och förmåga att kultivera människan är en seglivad trop och det visade sig att Mozarteffekten inte varade mer än en kvart innan den avklingade och försökspersonerna gick vilse i sina kognitiva labyrinter. Men vad berodde det på?
Varför tappade dom intresset? När jag lyssnat en kvart börjar jag själv zooma ut och de drillande tonerna rinner iväg ut genom dörren. Kvar är ett pliktskyldigt tekniskt hackande.
Den 25-åriga Mozart komponerade pianosonaten 1781 och framförde den fyrhändigt tillsammans med Josepha Aurnhammer. Till en början kändes det som en kärlekstråd tvinnat sig in i tonerna som slingrar sig emellan Amadeus och Josephas fingrar och tangenter. Att det var passionen i musiken som fick neuronerna att tändas. Men Mozart var tydligen helt ointresserad av Josepha och skriver i ett brev:
”Hon är den skickligaste klavérspelaren, men hennes uppträdande och utseende är outhärdliga. Hon är överviktig och har ett otrevligt ansikte som skulle kunna tjäna som en modell för djävulen själv. Som om det inte vore nog har hon blivit förälskad i mig, och hela staden pratar om vår påstådda förlovning. Jag har varit tvungen att bestämt avvisa hennes närmanden och minska mina besök.”
Det sägs att konstnären Tova Mozard är Mozarts långväga släkting. I rakt nedstigande led från en baztard som inte kunde stava rätt när hen skulle in i den svenska folkbokföringen. Men till skillnad från Mozart skulle Mozard aldrig göra ett verk i vilket avvisandet visar sig.
De fungerar snarare som snaror, fällor eller slukhål för ens blick. Du dras in och ner och när du blundar har dom flyttat in i din kropp.
För Mozardeffekten uppstår när konstnärens bilder och filmer för över emotioner in vitro mellan verk och betraktare. Konstnären smittas av en känsla, plats eller situation som gestaltas i en bild vilken emitterar denna emotion likt ett osynligt radioaktivt stoft av vilket betraktaren kontamineras. Mozardeffekten medför alltså inte något positivt i kognitiv bemärkelse, utan skapar snarare bestående men och biverkningar som yttrar sig i nya förvridna sätt att betrakta omvärlden och livet.
De verk som nu visas på Riche utgör så en testzon där besökarna kan utsätta sig för denna strålning och uppleva Mozardeffekten. I fotografiet Clifton’s ser vi konstnären själv stående bredvid en skylt som deklarerar att man inte får sitta längre än 45 minuter. Är det träden som tröttnat på människorna eller är det trädens egna dagar som är räknade? Eller är det en inbyggd tidsbegränsning för vår blick på själva bilden? Osäkerheten sprider sig. Om personerna som lyssnade på Mozart blev säkrare på vägen genom labyrinten verkar Mozardeffekten tvärtom. Den osäkrar invanda synsätt och får betraktaren att gå vilse. Några bilder visar just såna platser där man kan hamna om man följer denna logik. Det är slutstationer i känslostyrda nätter där flipperspel, jukeboxar och psykiska medier skänker lugn. Och i människornas omstörtande och katastrofala värld får Mozardeffekten oss att bli ett med en trashad bilkaross som fyller en hel bildram.
På en av bilderna ser vi Russ som Tova filmat och fotat i över 25 år och som bland annat resulterat i filmverket I Love Russ. Russ är den person som utsatts för Mozardeffekten längst och hans persona har smält ihop med den känsla som effekten ger upphov till. Gränsen mellan fiktion och verklighet är till slut helt upplöst och det är Mozardeffekten som utför detta trolleritrick.
Det verk som till slut för samman Mozarts Wien och Mozards LA är den ”Österrikiska ridå” framför scenen på The Comedy Club. En mörk portal som döljer allt det vi inte kan veta men som Mozardeffekten får oss att känna.
Info om förra utställningen;
https://riche.se/konst/tova-mozard/
