”Really, a burger?”

Visst är vi en matinstitution på den svenska restaurangkartan och visst är allt vi serverar av yppersta kvalitet, helt i Tore Wretmans anda. Men när gästen frågar ”what’s good?” så svarar jag alltid, alltid, alltid ”the richeburger”.

För den levererar alltid. För alla. Utom kanske för vegetarianer, även om jag personligen tror att burgaren är god nog att omvända även de mest inbitna veganerna.

Den är sådan självklarhet på menyn, på stammisarnas tallrikar och i vardagsterminologin hos de som har koll att man sällan reflekterar över vad det var som gjorde den så bra.

”Really, a burger?”

Absolut. Förvisso en burgare men helt annan sak, en helt annan liga än slafset som vissa snabbmatskedjor hafsar ur sig på löpande band. Om de andras burgare är en mellanklassbil med plats för fem är vår en jumbojet. I första klass. Som kan resa till månen. Och i tiden.

Om gästen fortsätter tveka och jag känner mig lite extra inspirerad och tror mig ha funnit en gäst med sinne för humor och intresse för de historier som gör allt lite mer levande – ja då berättar jag om richeburgarens upphovsmakare. Eller upprorsmakare, kanske jag ska säga.

Staffan Lindgren var mästerkocken och inspiratören som fick i uppdrag att skapa en signaturrätt som fick symbolisera ett nytt Riche i ett nytt millennium. Och Staffan var ett savant geni. Eller genialisk idiot, det låter jag förbli osagt. För medan han ena sekunden kunde skapa stordåd i ett rus av passion och i stundens ingivelse kunde han lika gärna välta ut en hel rad öl på bardisken, bita en gäst i axeln och genast rusa vidare till nästa sattyg – vild och yvig i karaktär, gester och frisyr.

Mästare skapar mästerverk.

Så richeburgaren fortsätta vara mitt givna svar.

”Yes, really, a burger”.

Sara, Servitör