Livets resa

Det vi kallar livets resa inleds med att man i sin ungdom och via välförtjänst gunst hos Per och de andra i dörren börjar bli insläppt i Lilla Baren. Tiden går, man blir äldre och stammis och tjenatjena och blasé och man börjar tycka att det är för trångt och för högljutt och för många nya ansikten så man börjar ställa sig i kakelbaren som ju inte är någon bar utan mer ett mellanrum vid köket. Men där kan man föra en dialog, ett gott samtal och verkligen mötas. Plus att man kan efterrationalisera beslutet med att det är ”vi med koll” som står där.

Och utan att man märker det börjar man steg för steg, natt för natt, förflytta sig närmare stora baren. Eller vuxenbaren, if you will. Och via toaletterna, den konstigt placerade bänken vid hatthyllan och garderoben så hamnar man vid kortänden av stora baren där man inser att man känner bra många fler än i Lilla Baren. Nu för tiden.

Och resan fortsätter.

Man blir vuxen, man har viktiga möten, man har barn, man börjar se Riche allt oftare om luncherna än om natten och man springer mellan borden och hejar på folk som springer mellan borden och hejar på folk. Inte så att man slutar gå ut helt, kunderna måste ju dineras och sent arbete får ju premieras med en spontan Richeburgare och en flaska Alfacrux. Lilla Baren har man i princip glömt. De få gånger man snubblar in där av gammal vana är man helt malplacerad och känner sig betydligt äldre än man faktiskt är.

I takt med att man blir mer framgångsrik, mer chef och mer stressad börjar det knaka i fogarna hemma hos partnern så börjar man hitta ursäkter för att ta sena middagar på Riche istället för att ännu en gång komma hem till ännu ett bråk. Det är ungefär här man börjar känna sig så bekväm på stället att man börjar gå till Teatergrillen genom köket. ”De är åkej med det” säger man världsvant till sin besökande kusin från landet och får återuppleva lite, lite av det där man kände första gången man fick in sin barndomskompis på Lilla Baren.

Teatergrillen om aftonen sitter alla de där som på dagarna springer mellan borden på Riche och man känner sig jävligt hemma. Mysigt barhäng och silvervagn och personal man känner igen.

Någonstans där kommer separationen från det man trodde var for life. Kärnfamiljsdrömmen splittras och hur omtumlande den än må vara så är den väntad och egentligen välkommen. Så man sköter det så fort det går och tröstar sig med goda vänner i en miljö man känner igen sig i, Riche. Men något stämmer inte, något har förändrats och Riche fyller inte alla tomrum längre, inte ens kortändan av stora baren tillfredsställer fullt ut.

Det är då man, egentligen utan att tänka på det, börjar glida tillbaka till Lilla Baren. Och när man är tillbaka där man började, uppfylld av glädje över trängsel och ljudnivå så inser man varför; det är ju här man kommer träffa sin framtida man eller fru. Det är här det finns nya människor som är lite, lite yngre och lite, lite snyggare och lite, lite tuffare. Det är här man kommer bli kär igen.

Och så har man gått varvet runt. Inga konstigheter, det är sakernas ordning och vi ska alla den vägen vandra.

Vi ses i Lilla Baren.